Mitt andra maraton på asfalt skulle bli en riktig häftig upplevelse.
En tidig lördag morgon åkte vi ett gäng akeleiter från Linköpings flygplats till Amsterdam och sedan vidare till Madrid. En smidig resa och vid lunchtid var vi i Madrid. Från Madrid tog vi oss till Valencia med snabbtåg som gick i dryga 300 km/h...
Väl framme tog vi in på hotellet och promenerade till Príncipe Felipe Museum för att hämta nummerlappar. Vi möttes av pampig byggnad och mycket folk och musik, det kändes verkligen att det låg förväntan på morgondagen i luften. Sen intog vi god pasta och gick och la oss tidigt. Starten var kl 9.00 så frukost behövde vi äta redan kl 6.
Vid starten var det mycket folk och trångt i startfållan. Det var ett riktigt tjatter och hög volym men sedan ca 5 minuter innan start blev det knäpptyst. Vi hade en tyst minut för offren i terrordådet i Paris som inträffa dygnet innan. Det var riktigt mäktigt och känsloladdat. Sen, pang så gick starten men det tog nästan 2 minuter innan jag kunde springa.
Hela stan var ute och hejade. Det var som på Avenyn vid Göteborgsvarvet fast utmed hela banan.
Hur var då själva loppet. Att springa en mara är väldigt speciellt. Man går igenom flera faser i loppet, smärtan kommer och går, ibland går det lätt, ibland riktigt tungt sen kan det gå lätt igen. Mitt lopp gick rätt lugnt i början ca 5 min tempo, mycket för att det var så trångt i början, efter milen gick det lite fortare pendlade mellan 4.45 och 4.30 tempo. Halvmaran gick på 1.43.15, redan då började jag känna mig stum i benen. Inget bra att få det så tidigt i loppet, det var ju bara halvvägs...Fick börja jobba mentalt att tänka små mål framåt. Vid vätskan vid 25 km gick jag några meter för att avlasta benen lite. Vid 30 km fick jag sluta titta på klockan för att inte bli stressad att det började gå för långsamt. Sista milen kämpade jag verkligen mot mina stumma ben och annalkande kramp i vaden, lyckades ändå hålla ihop det och låg ändå på ca 5 min/km. Överallt spelades det musik med trummor och sång och folk hejade hela vägen så man nästan lyftes fram. Sista 2 km var det extra tätt och trångt med folk så jag nästan blev påputtad in mot mål. På upploppet fick man springa på en blå matta med läktare på båda sidor en speaker som var riktigt entusiastisk.
Målet var att slå tiden jag hade på Stochholm maraton, där jag hade 3.31. Så när klockan stod på 2.27 så var jag överlycklig att jag klarade sätta pers trots stumheten så tidigt i loppet.
Förutom allt folk som hejade så var vädret helt fantastiskt, sol från blå himmel ca 20-22 grader, det var härligt att få springa i shorts och linne, visst lite varmt var det emellanåt men genom att svalka sig med vatten vid vätskedepårena gick det bra. Tryckte i mig en gel vid varje mil annars var det bara vatten jag drack, mot slutet tog jag även G-tabletter med hopp om att hålla borta krampen och det lyckades ju.
Efter loppet på kvällen blev det först en persbärs :-) och sedan middag i den mysiga gamla delen av stan ute under ett citron träd. Helt fantastiskt att kunna sitta ute och det är ljummet i november, kändes overkligt.
Skickat via Blogsy
